Jag går ju runt med min kamera både här och där. Är inte alls förvånad om folk undrar vad jag håller på med, men ingen frågar, de kikar lite fundersamt, men därvid stannar det. Ja, förutom barnen då, de undrar nyfiket vad jag gör. Senast idag fick jag frågan av en liten flicka, mamman var med och när väl flickan hade ställt sin fråga, ja då började även mamman att prata och de kikade på bilderna jag tagit. Det blev en trevlig liten pratstund, tur att barn bryter vallar åt oss vuxna.
Häromdagen förresten fick en pojke för sig han skulle ta reda på vad alla kompisar på avdelningen hette när vi satt vid mellanmålet.
Sagt och gjort "Vad heter du Alexander?" Vad heter du Elin?" Tja, han fick väl svar av några av dem, att han redan vet vad alla heter var visst inte så viktigt, det viktiga var att få ställa frågan :-)
Ungefär som när det ena barnet sa till det andra "Jag kan prata svenska", detta sagt med stolthet. Det andra barnet replikerar då "Nähä (djupt imponerad), får jag höra!" (Detta i samband med att några andra barn demonstrerat att de kunde prata spanska.)
Nu säger jag på ren svenska "God natt"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar